Det var min sambos idé. En vecka i Paris, helt utan mobiler. Inga skärmar, inga notiser, ingen Google Maps, inga Instagram-rutor som skulle fyllas med perfekta bilder från perfekta caféer. Bara vi två, en stadskarta i papper, och en vecka av äventyr. Jag trodde hon skämtade. Det gjorde hon inte.
Första dagen var värre än jag kunnat ana, även om det är spännande med resor till Paris. Redan på tåget upptäckte jag att min hand sökte efter mobilen i fickan, om och om igen, som en ryckning jag inte kunde kontrollera. Vad var klockan egentligen? Vad hände där hemma? Hade någon skickat något viktigt? Sambon satt mitt emot och läste en bok. Hon log lite grand. Hon visste precis vad jag gick igenom.
När vi klev av på Gare du Nord och skulle hitta till hotellet, då kom den första riktiga prövningen. Ingen Maps. Ingen blå prick som visar var du är. Bara en stor, veckad papperskarta som vägrade vika sig på rätt sätt och en känsla av att vara tillbaka på nittiotalet. Vi stod där på perrongen, omgivna av stressade Parisare, och försökte orientera oss. Det tog tjugo minuter att komma ut från stationen. På Maps hade det tagit två.
Men något hände under de tjugo minuterna. Vi pratade. Med varandra. Om riktningar, om gator, om huruvida den där kyrkan vi såg i fjärran kunde vara den vi letade efter. Vi frågade en gammal man på bruten franska, han pekade och log, vi tackade och gick åt fel håll ändå. Men vi skrattade åt det. Det hade vi inte gjort om vi bara följt en blå prick.
Dag två skulle vi till Louvren. Utan mobiler kunde vi inte förboka biljetter, så vi fick stå i kö. En lång kö. En väldigt lång kö. Två timmar stod vi där, i solen, omgivna av turister från hela världen. De flesta hade mobilen i handen, scrollade, fotade, messade. Vi hade inget annat än varandra. Vi pratade med ett par från Brasilien, bytte resetips, skrattade åt hur lång kön var. När vi väl kom in var vi redan så nöjda att själva museet nästan var en bonus.
Mona Lisa var omgiven av en folkhop som gjorde Louvren-kön till en baggis. Vi såg henne på håll, mellan axlar och selfie-pinnar, och bestämde oss för att det räckte. Istället gick vi till en tom sal med franska 1700-talsmålningar, satte oss på en bänk, och bara tittade. I tystnad. I en kvart. Det var det vackraste på hela museet.
Utan mobil kunde vi inte googla fram de bästa restaurangerna. Vi kunde inte läsa recensioner, inte kolla priser, inte se bilder på maten i förväg. Istället gjorde vi som människor gjort i alla tider: vi gick på känsla. Luktade oss fram, tittade in genom fönster, valde ställen som såg mysiga ut. Några gånger blev det fel, mat som var halvdan, service som var nonchalant. Men några gånger blev det magiskt. Små hålor vi aldrig hittat med en app, ställen där lokalbefolkningen åt, där ingen talade engelska och vi fick peka på menyn och hoppas på det bästa.
Dag tre gick vi vilse på riktigt. I Montmartres slingrande gränder, upp och ner för trappor, in på gator som såg likadana ut som de vi nyss lämnat. Ingen aning om var vi var, ingen karta som hjälpte, bara en känsla av att det nog skulle ordna sig. Efter ett tag slutade vi försöka hitta rätt. Vi strövade bara, utan mål, utan stress. Plötsligt öppnade sig en vy över hela Paris, en liten utsiktsplats vi aldrig sett i någon guidebok. Där satt vi i en timme, bara tittade, bara …